Svamparnas biologi

5. Svamparnas indelning

Som vi tidigare beskrivit (se kapitel 1) bygger den biologiska indelningen av organismer på ett hierarktiskt system från mindre grupper till större grupper där arter grupperas i släkten, släkten i familjer och så vidare upp till fyla och sedan ända upp till riken (svampar) och domäner. Detta sätt att dela upp organismer är det som används inom vetenskap och det reflekterar organismernas evolutionära släktskap. Först bestämmer mykologer hur vi bäst avgränsar en art. De arter som är nära släkt med varandra bildar ett släkte, de som är lite mindre släkt med varandra bildar en familj och så vidare. Var gränserna går för dessa uppdelningar är inget som är självklart utan något som forskare enas om i en ständigt pågående diskussion och förfining av systemet (se också kapitel 6). Den grundläggande principen är dock släktskapet, och för att en grupp skall vara giltig i detta system skall det finnas en gemensam föregångare för gruppen och alla som härstammar från den skall ingå i gruppen – vi kallar det för en monofyletisk grupp. Ibland upptäcker man att grupper som man länge använt inte är monofyletiska utan att tex vissa grenar i gruppens släktträdet egentligen tillhör en annan grupp eller utvecklingslinje. Sådana grupper kallas för parafyletiska. Och, slutligen, polyfyletiska grupper är sådana som ofta har liknande drag men saknar en gemensam föregångare (se kapitel 1 för hur vi tolkar fylogenetiska träd).

Ändringar i hur vi förstår evolutionen sker hela tiden, och som vi beskriver mer i kapitel 6, har olika delar av svamparnas släktträd förändrats mycket under de senaste decennierna. Mycket av detta beror på att mykologer mer och mer integrerat DNA i släktskapsanalyser. Grupper som tidigare ansetts höra ihop visar sig inte göra det och grupper man tidigare inte trodde var nära släkt visar sig vara just det. Detta i sin tur beror i hög grad på att svampar har färre tydliga karaktärer som avslöjar deras släktskap jämfört med tex växter och djur. Man kan intuitivt lättare se vilka blommor eller djur som hör ihop även om molekylära data även här har bidragit till stora förändringar och en hel del överraskningar. 

Parallellt med den biologiska uppdelningen som grundar sig på släktskap och som används när vi namnger svampen (kapitel 1 och 6) använder vi dessutom andra grupperingar som kan vara ändamålsenliga när vi kommunicerar om svamparnas biologi. Vi pratar ju tex om mykorrhizasvampar, jästsvampar, mögel, svampar som orsakar brunröta eller lavsvampar. Alla dessa grupper avgränsar svampar som har en specifik funktion eller ett specifikt utseende, men det är viktigt att komma ihåg att dessa inte ska blandas ihop med biologiska grupper baserade på släktskap! Alla dessa ord beskriver alltså svampar som utvecklat en viss egenskap och för alla dessa nämnda grupper har detta skett mer än en gång i evolutionen (just det, konvergent evolution, se kapitel 1). Sådana grupper består alltså av svampar som inte nödvändigtvis är nära släkt med varandra: de utgör polyfyletiska grupper.

I det här kapitlet går vi igenom de huvudsakliga grupperna av svampar som finns definierade idag. Vi har vi valt att förenkla svamparnas släktträd så att det både är biologiskt relevant, men samtidigt enkelt. Vi fokuserar helt enkelt på det som är viktigast att komma ihåg och som gör det möjligt att kommunicera effektivt. Det är en ändamålsenlig beskrivning, den uppdelning vi beskriver här används även bland mykologer idag för att kommunicera i dagligt tal, men notera att vi även ger förslag på läsning för den som vill fördjupa sig i detaljer om svampsystematiken som vi ser på den idag. Vi går också i detta kapitel igenom några grupper som inte är svampar, men som ofta misstas för svampar av olika anledningar.

Många av de utvecklingsgrenar som är lite kontroversiella bland systematiker finns i utvecklingsträdets bas och innehåller ganska få och dåligt undersökta arter. Den absoluta majoriteten av det som vanliga människor tänker på som svampar hittar vi däremot i den välundersökta och monofyletiska gruppen Dikarya som innehåller de två fylumen Ascomycota och Basidiomycota. Förutom gruppen Dikarya kommer vi att kort gå igenom de två parafyletiska grupperna chytridgruppen (i texten lite informellt fortsättningsvis benämnd chytrider) och zygomycetgruppen (i texten lite informellt fortsättningsvis benämnd zygomyceter).

Här kan du se ett lite mer utförligt träd med bilder på svampar i olika grupper.

En fördjupningsartikel på engelska där genomdata används för att undersöka svampars fylogeni.

“Ursvampen”

Som vi nämnde i kapitel 1, levde den organism som har givit upphov till svamparna troligen för över 1 miljarder år sedan. Den levde troligen i vatten, var encellig och hade en flagell. Det är egenskaper som vi även hittar hos de tidigaste grenarna i svamparnas släktträd (chytridgruppen). Så mycket mer är svårt att veta om denna ursvamp, men vi kan anta att den utsöndrade enzymer för att bryta ner olika näringsämnen i omgivningen istället för att ta upp dem och bryta ner dem inuti cellen, dvs att de tillgodogör sig näring på samma sätt som dagens svampar – med det vi kallar för osmotrofi (se kapitel 4 om vad som gör svamparna till svampar). Väldigt lite av det vi tänker på som svamp; mycel, fruktkroppar, luftburna sporer, fanns nog där från början.

Chytrider

Chytriderna är mikroskopiska svampar som är knutna till vatten som sjöar, åar, pölar, hav och kan även hittas i matsmältningssystemet hos vissa djur. De karaktäriseras av att de bildar zoosporer och saknar egentliga hyfer. Zoosporen är en motil spor som använder en flagell för att simma framåt (se också kapitel 2). Flagellen är av samma typ som vi hittar i djurs spermier och även i andra Eukaryoter som är nära släkt med djuren. Det faktum att man hittar denna speciella struktur i denna basala svampgrupp (men inte i tex växter) är ju logiskt nu när vi med hjälp av DNA-analys har insett att svamparna är närmare släkt med djur än med växter (se också kapitel 1)!

Chytridgruppen anses idag vara parafyletisk, eftersom de ingående grupperna inte är närmare släkt med varandra än med svampar från andra fyla. Man kan se det som att chytriderna består av flera tidiga grenar i svamparnas släktträd som vi klumpar ihop baserat på att de har liknande biologi och/eller utseende.

Den mest kända och talrikaste gruppen av chytrider hör till fylumet Chytridiomycota. Detta är en monofyletisk grupp. Vi hittar dessa svampar i vatten där de lever på pollen, insekters exoskelett och keratinrika substrat (som fjädrar, hår och hud). För att isolera dessa svampar från naturen kan man “fiska” upp dem genom att lägga tex ett räkskal eller ett ömsat ormskinn i ett vattendrag. Det finns också vissa arter som är parasiter på alger och som kan bidra till att dämpa algblomning. 

Ett viktigt släkte inom Chytridiomycota är Batrachochytrium som omtalats mycket på senare år. Dessa svampar angriper groddjurs hud och har kopplats till den globala nedgången för groddjur som man har noterat under de senaste decennierna. Patogenen har spridits över jorden med människans hjälp i samband med handel av groddjur som husdjur och sedan tagit sig ut och spridits till vilda groddjurspopulationer i naturen. Mer är 500 arter av groddjur infekteras av svampen och för ett 100-tal arter har det lett till att de riskerar utrotning.

Svampar i ett annat fylum i chytridgruppen, Neocallimastigomycota, hittar vi i tarmsystemet hos idisslare. Dessa svampar har enzymsystem som aktivt bryter ner cellulosa och ser tillsammans med andra mikroorganismer till att våra idisslare kan bryta ner cellulosarika växtdelar som tex gräs. Vi människor kan ju som bekant inte bryta ner cellulosa utan det är det som i vår mat kallas kostfiber och går igenom vår tarmkanal utan att brytas ner.

Andra grupper av chytrider är mer okända och vi antar att många av dessa fungerar som nedbrytare eller parasiter i vattenmiljö. Än finns det mycket vi inte vet om chytrider som hittills inte fått så stor uppmärksamhet i forskningen, men som antagligen har stor betydelse för både ekosystem och för oss människor. När man med moderna molekylära metoder undersöker olika vattensystem hittar man en stor mångfald av chytrider som man inte har någon aning om vad de gör och hur deras biologi ser ut. Här finns verkligen utrymme för ny och banbrytande forskning!

Zygomyceter

De två huvudgrupperna av zygomyceterna  är fylumen Zoopagomycota och Mucoromycota. Svampar i dessa två fyla delar många egenskaper. Till skillnad från chytriderna, som oftast är bundna till vatten, finner man ofta zygomyceterna i landmiljön. De kännetecknas av att de bildar zygosporer – en tjockväggig spor som bildas när svampen genomgår sexuell förökning. De bildar också hyfer som generellt saknar septa mellan celler vilket gör att organeller, kärnor och annat material kan flöda ganska fritt i hyferna, lite som i ett långt rör.

Precis som för chytriderna utgör zygomyceterna en parafyletisk grupp, eftersom de ingående grupperna inte egentligen är närmare släkt med varandra än de är med den monofyletiska gruppen Dikarya. Man kan se det som att det är flera grenar i svamparnas släktträd som grenar av efter chytriderna som vi klumpar ihop baserat på att de har liknande biologi och/eller utseende (se träd-figuren ovan).

Fylumet Zoopagomycota, grupperar ihop zygomyceter som är associerade med djur. Det hörs på namnet! Många är patogener på insekter och kan, när de infekterat insekter, ändra deras beteende så att de innan döden maximerar svampens spridning till nya värdar. Populärt går de under termen “zombiesvampar”. Andra arter av zygomyceter lever i leddjurs tarmar och det finns även arter som kan fånga små hjuldjur och nematoder med speciella klibbiga hyfer där djuren fastnar (se kapitel 8).

Svampar i fylumet Mucoromycota är en ganska heterogen grupp av svampar som vi hittar till exempel i marken, i symbios med växter eller som nedbrytare. Klättermögel (arter av släktet Rhizopus) som man kan hitta växande som mögel på bröd och frukt är ett exempel, men det finns även arter som kan orsaka sjukdom hos människan.

Glomeromycotina är en speciell grupp svampar som tillhör fylumet Mucoromycota. Denna grupp brukar klassificeras som ett subfylum, dvs en undergrupp i fylumet Mucoromycota, liksom som en extra nivå i den hierarkiska klassificeringen. De bildar symbios med ca 80% av alla växter på jorden. Denna symbios kallas för arbuskulär mykorrhiza och den kännetecknas av att svampens hyfer bildar grenade strukturer inuti växten celler. Svampen hjälper växten med att få tag på vatten och olika näringsämnen som kväve och fosfor i utbyte mot energirika kolhydrater som växten producerar i sin fotosyntes. Ganska få arter från denna grupp finns beskrivna men de är alltså otroligt viktiga för växterna på jorden. Man har inte hittat några bevis för sexuell förökning i gruppen utan spridning sker med asexuella sporer. Du kan läsa mer om mykorrhiza i kapitel 3.

Dikarya

De flesta beskrivna svamparna (över 95%) och nästan alla svampar som man i vardagen pratar om som svamp tillhör gruppen Dikarya. Detta är till skillnad från chytrider och zygomyceter en monofyletisk grupp! Som namnet antyder kännetecknas gruppen av en dikaryon – en cell med exakt två kärnor, en från vardera av sina två föräldrar – som delar sig parallellt när svampen växer. Den här cellen är alltså inte diploid (vilket betyder att den har två kopior av varje kromosom sammansmält i en och samma cellkärna – vilket är situationen för de allra flesta celler i våra kroppar) och inte heller haploid (vilket betyder att den har en kopia av varje kromosom i en cell – vilket är situationen i våra könsceller, dvs våra spermier och ägg), utan ett mellanting, där varje cell innehåller två olika cellkärnor.) Även om detta är generellt utmärkande för gruppen finns (som nästan alltid) undantag, men det är definitivt en egenskap som avgränsar gruppen. Dikarya utmärks också av att de bildar hyfer med septa mellan cellerna så att varje cell blir en enhet där transporten mellan cellerna kan kontrolleras. Även här finns undantag och tex så växer vissa arter som jästsvampar och bildar då inga mycel.

De två huvudgrupperna av dikarya är de två monofyletiska fylumen Ascomycota och Basidiomycota. 

Askomyceter

Svamparna i fylumet Ascomycota kallar vi askomyceter. Detta är den största  gruppen av svampar som också innehåller flest beskrivna arter.  Det är ganska olika typer av svampar som återfinns i den gruppen: alla bildar dock sexuella sporer på ett speciellt sätt – i strukturer som kallas asci (ascus i singular). Detta är strukturer där sporerna, ofta 4 eller 8 stycken men ibland många, många fler, bildas i “påsar” eller “säckar”. På svenska brukar de därför kallas för sporsäckssvampar. Det grekiska ordet för säck är ungefär ascus, därav namnet på fylumet. Annars är asexuell förökning med asexuella sporer (dvs konidier, se kapitel 2 och 7) vanligt bland askomyceter och det finns många arter där man bara känner till förökning med asexuella sporer.

Bland askomyceterna hittar vi flera svampar som är viktiga för oss människor. Jästsvampen, Saccharomyces cervisiae, använder vi när vi brygger öl och vin eller bakar bröd (se kapitel 2). Mögelsvampar i släktet Penicillum har gett oss viktiga antibiotika men också hjälpt oss skapa smakrika ostar som vitmögelostar (Penicillium camemberti) och blåmögelostar (P. roqueforti). Bland askomyceter finns också en del omtyckta matsvampar som murklor och tryfflar (se kapitel 2).

Vi hittar också bland askomyceterna en hel del svampar som kan orsaka allvarliga sjukdomar hos oss människor (såsom arterna Candida albicans och Aspergillus fumigatus) och en massa andra svampar som orsakar sjukdom hos växter eller bara finns i naturen som nedbrytare eller symbionter. Nästan alla lavar består huvudsakligen av en askomycetsvamp och en fotosyntetiserande partner (grönalg eller cyanobakterie). Du kan läsa mer om lavar i kapitel 3.

Det finns alltså både encelliga arter i gruppen (jäst), arter som bildar stora fruktkroppar (murklor och tryfflar) och allt däremellan. Vissa arter lever som jäst när det passar och övergår till att leva som mycel när det passar (läs om dimorfa arter i kapitel 2). Hoppas vi har förmedlat den stora diversitet av både form och funktion som finns bland, de relativt välstuderade, askomyceterna.

Basidiomyceter

Svampar i fylumet Basidiomycota är de svampar som vi i vardagligt tal kallar basidiomyceter eller basidiesvampar. De är nog de som de flesta av oss förknippar med ordet svamp. Storsvampar som soppar, kantareller, taggsvampar, fingersvampar och alla olika skivlingar är basidiomyceter. Svamparna vi plockar i skogen hör alltså till denna grupp (förutom de två undantagen murklor och de flesta tryfflar som ju hör till askomyceterna, se också kapitel 2). De vednedbrytande tickorna som man ofta hittar på döende och döda träd hör också hit, liksom de skorpliknande svamparna som du kan se som “skinnlager” på döda träd (se kapitel 2). Det finns också många mindre svampar i denna grupp som rostsvampar och sotsvampar.

De flesta basidiomyceter växer som mycel (men de finns även de som växer som jäst) och de förökar sig oftast med sexuella sporer och inte så ofta med asexuella sporer. De sexuella sporerna kallas basidiesporer och bildas på en speciell struktur som skiljer sig från askomyceternas säckliknande bildningar. Här bildas sporerna, ofta 4st, istället som på stift som utgår från speciella celler, basidier.

Bild.¹⁸ Basidier som bildar sexuella sporer, finns på ytan av skivorna hos en skivling eller i rören på en sopp. Här kan de utvecklas skyddade av hatten tills de är redo att skjutas ut

Svamparna du ser i skogen är alltså bara fruktkroppar, strukturer svamparna använder för att föröka sig. Under fruktkropparna breder mycelet ut sig och det är det som är svampens huvudsakliga del. Ibland är det en nedbrytare, saprotrof, som utvinner näring ur dött organiskt material, ibland lever mycelet i symbios med tex ett träd och ibland är mycelet en patogen som parasiterar tex ett träd. Olika arter har olika sätt att leva. Även om fruktkroppen oftast bara finns under en kort period, ofta på hösten, så kan mycelet vara långlivat och finnas många år. Att kantarellerna kan komma tillbaka på precis samma plats år efter år trots att man plockar allt som kommer upp är lättare att förstå när man vet detta. Hos vissa arter, främst bland vedsvamparna, kan även fruktkroppen vara mångårig som vi ser hos många tickor.

Bild. Som vi tagit upp  i kapitel 2 finns det olika typer av fruktkroppar hos basidiomyceterna; Röd flugsvamp (Amanita muscaria) är ett exempel på en hattsvamp¹⁹, Ribbgrynna (Phlebia radiata) – ett exempel på en skinnsvamp²⁰, Vårtig röksvamp (Lycoperdon perlatum) bildar en gasteroid fruktkropp²¹, Fnöskticka (Fomes fomentarius) en konsolformad fruktkropp²² och gul fingersvamp (Ramaria flava) bildar en koralliknande fruktkropp.²³

En annan viktig grupp av basidiomyceter är rostsvamparna. Det finns mer än 10 000 olika beskrivna arter av rostsvampar som angriper olika kärlväxter, flera av dem ekonomiskt viktiga, och de är mer eller mindre specifika i sitt värdval. Rostsvamparna har väldigt komplexa livscykler och vi går inte igenom dem i detalj här. Om du vill veta mer om dem kan du se tips på artikel nedan. Många arter värdväxlar och behöver alltså två olika växter för att fullborda sin livscykel, och i varje stadium i livscykeln bildas olika typer av sporer. Ett exempel på en art som värdväxlar  är hagtornsrost som angriper bladen hos hagtorn, men även infekterar enar i en annan fas av livscykeln. På enar bildas spektakulära bildningar som du kanske har sett och undrat vad det är.

Bild.²⁴,²⁵ Hagtornsrost värdväxlar mellan en och hagtorn. Svampen övervintrar på enar och bildar på våren spektakulära orangea utväxter som producerar basidiesporer. Dessa sporer infekterar hagtorn där svampen sedan växer under sommaren. På hösten bildas asexuella sporer som i sin tur infekterar nya enar.

Även sotsvamparna angriper växter, speciellt olika gräs, och eftersom vi är så beroende av just olika gräs för matproduktion orsakar dessa svampar stor ekonomisk skada på grödor som säd, ris, majs och sockerrör.

Ickesvampar som ibland behandlas som svampar

Det finns en del olika grupper av organismer som på olika sätt kan likna svampar i sitt sätt att leva eller se ut, men som inte utvecklats från “ursvampen” utan istället är närmare släkt med andra grupper. De kan se ut som svamp och ha namn som gör att de låter som att de är svampar, så de kan vara bra att känna till när man vill förstå vad vi pratar om och inte när vi diskuterar svampar!

Myxomyceterna, eller slemsvamparna, är en typ av amöboid organism som hör till protisterna och inte är nära släkt med vare sig svampar eller djur. I naturen kan vi dock ofta hitta dem när vi är ute i svampskogen och de ser ut som svamp vid första ögonkastet och är lite svåra att placera. Svenska namn som vargmjölk eller trollsmör pekar på att de setts som något konstigt i skogen. Om du petar på dem kommer de att vara blöta i mitten, då vet du att det inte är en riktig svamp du stött på.

Här kan du läsa mer om slemsvampar (på svenska från nrm) om du är intresserad.

En annan grupp som tidigare ansågs tillhöra svamparna är oomyceterna, som också går under namnet algsvamparna. De har dock på senare år visat sig närmast vara släkt med brunalger, och är inte närmre släkt med svamparna än vad djuren är. De liknar dock svampar eftersom de växer som hyfer och bildar sporer, men är alltså inte del av svamparnas rike. Många av dessa är patogener på växter, men det finns även de som angriper djur. Potatisbladmögel som orsakade massvält på Irland på 1800-talet och kräftpest som slagit ut den svenska flodkräftan är två exempel på algsvampar som du kanske har hört talas om. De är mycket intressanta och historiskt viktiga, men tillhör trots det inte svampriket.

Här kan du läsa mer om kräftpest (på svenska från havs- och vattenmyndigheten) om du är intresserad

Film om potatisbladmögel och svälten på Irland

Bildreferenser

1. Egen bild ↩︎
2. Pennate diatom infected with two chytrid-like fungal pathogens.png – Estelle S. Kilias, Leandro Junges, Luka Šupraha, Guy Leonard, Katja Metfies & Thomas A. Richards, CC BY-SA 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0, via Wikimedia Commons. ↩︎
3. Chytridiomycosis.jpg – Forrest Brem, CC BY 2.5 https://creativecommons.org/licenses/by/2.5, via Wikimedia Commons ↩︎
4. Sheep in Rangárþing eystra municipality near Skógar, Iceland, 20240720 1356 3066.jpg – Jakub Hałun, CC BY 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by/4.0, via Wikimedia Commons ↩︎
5. Rhizopus zygospores.jpg – Curtis Clark, CC BY-SA 3.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0, via Wikimedia Commons ↩︎
6. Rhopalomyces elegans 215425.jpg – Eduardo A. Esquivel Rios (Eduardo27), CC BY-SA 3.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0, via Wikimedia Commons ↩︎
7. Egen bild ↩︎
8. Vesicular Arbuscular Mycorrhizae 40X0031 03.jpg – Rajarshi Rit (https://orcid.org/0000-0003-3122-5926), CC BY 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by/4.0, via Wikimedia Commons ↩︎
9. Linear arrangement of ascospores in the asci of the fungus Sordaria macrospora Cropped.jpg – Aurora Storlazzi, CC BY 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by/4.0, via Wikimedia Commons ↩︎
10. Penicillium sp. conidiophore.jpg – AJC1, CC BY-SA 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0, via Wikimedia Commons ↩︎
11. Saccharomyces cerevisiae SEM.jpg – Mogana Das Murtey and Patchamuthu Ramasamy, CC BY 3.0 https://creativecommons.org/licenses/by/3.0, via Wikimedia Commons ↩︎
12. Ascomycetes.jpg – Dr. David MidgleyUniversity of Sydney, Australia, CC BY-SA 2.5 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.5, via Wikimedia Commons ↩︎
13. Morchella elata 01.jpg – claudekolwelter, CC BY 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by/4.0, via Wikimedia Commons ↩︎
14. Truffe noire du Périgord.jpg – moi-même, Public domain, via Wikimedia Commons ↩︎
15. Red flowering lichen Cladonia macilenta and Cladonia fimbriata.jpg – Marc-Lautenbacher, CC BY-SA 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0, via Wikimedia Commons ↩︎
16. Rhizocarpon sp. (43746106214).jpg – Björn S…, CC BY-SA 2.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0, via Wikimedia Commons ↩︎
17. Peltigera Peltigera membranacea – geograph.org.uk – 7568036.jpg – Peltigera Peltigera membranacea by Phil Brandon Hunter, CC BY-SA 2.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0, via Wikimedia Commons ↩︎
18. Basidium schematic.svg – Debivort, CC BY-SA 3.0 http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/, via Wikimedia Commons ↩︎
19. Amanita muscaria tyndrum.jpg – Tim Bekaert, Public domain, via Wikimedia Commons ↩︎
20. Phlebia radiata 173394044.jpg – Michel Langeveld, CC BY-SA 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0, via Wikimedia Commons ↩︎
21. Single lycoperdon perlatum.jpg – Daniel Ullrich, Threedots, CC BY-SA 3.0 http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/, via Wikimedia Commons ↩︎
22. Fomes fomentarius 2020 G2.jpg – George Chernilevsky, CC BY-SA 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0, via Wikimedia Commons ↩︎
23. AD2009Sep06 Ramaria flava 01.jpg – Bernie, Public domain, via Wikimedia Commons ↩︎
24. Gymnosporangium clavariiforme 190438609.jpg – François-Xavier Taxil, CC BY 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by/4.0, via Wikimedia Commons ↩︎
25. Gymnosporangium clavariiforme (68).jpeg – Stephen James McWilliam, CC0, via Wikimedia Commons ↩︎
26. Ustilago avenae (31).jpeg – Patrick Hacker, CC BY 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by/4.0, via Wikimedia Commons ↩︎