Svamparnas biologi

2. Svamparnas olika form

Under sin evolutionära historia har svamparna utvecklats åt olika håll, både med avseende på form och funktion. Om vi börjar med hur svampar ser ut, slås vi direkt av den stora variationsrikedomen! De återfinns oftast växande som mycel eller jäst, men många bildar även en rad andra strukturer, vi ska gå igenom några av dem i detta kapitel.

Hyfer och mycel

De flesta svamparna växer under åtminstone delar av sitt liv som en-cell tunna trådar (hyfer) som förgrenar sig, växer ihop, och därigenom bildar tredimensionella nätverk (mycel) som kan täcka upp mycket stora volymer.

Häxringar bildas av underjordiska svampmycel

Ofta växer ett mycel radiärt i riktningen utåt från sin startpunkt. Om du ser en grön cirkel eller båge i gräsmattan är det sannolikt just spåren av ett sådant mycel av en svamp som växer utåt från en central startpunkt. Det du ser är en så kallad häxring, även kallad älvring eller älvdans, då de enligt folktron uppstår där häxor eller älvor sätter sina fötter i gräset när de dansar. Om vi definierar en individ i svamp som mycel med en och samma genetiska uppsättning, oavsett om mycelet sitter ihop helt eller inte (se också kapitel 7), så är en ring alltså en svampindivid. Och, i yttersta kanten ses ofta en sammanhängande grupp av fruktkroppar, som bildas av mycelet. Många fruktkroppar kan alltså bildas från ett och samma mycel under jorden. Fruktkropparna växer utmed cirkelns kant och längs ringens insida är växtligheten ibland förtvinad och svag, ibland extra kraftig. Häxringar kan bli mer än 10 meter i diameter, men håller sig vanligen inom ett fåtal meter.

En häxring är alltså inte spår efter älvors dans utan aktiviteten av ett svampmycel man ser som en mörkare grön ring i gräsmattan. Ungefär 100 arter av svamp bildar häxringar. Dessa kan vara nedbrytare och växer utåt så länge miljön tillåter. Som ett exempel har vi visat hur häxringen på bilden ovan växer utåt varje år, och den kommer antagligen om några år att nå fram till den asfalterade cykelbanan, och då kommer det kanske ta stopp. En annan typ av häxring bildas av svampar i skogen, som lever i symbios med träd (mykorrhiza, se kapitel 3). Dessa kallas tjudrade häxringar, för de kan ju inte växa ifrån sin värd utan att tappa samarbetet med värdträdet.

Vår forskargrupp använder häxringar som naturliga experimentsystem för att förstå svampars evolution, till exempel frågor kring individualitet, hur mutationer uppstår och nedärvs i svamp.

Vill du veta mer? 

Lyssna på Hanna på Naturmorgon där hon pratar om häxringar och vår forskning.

Titta på en öppen föreläsning som Hanna höll på Kungliga Vetenskapsakademien.

Läs vår publikation i tidskriften Science där vi använt häxringar för att förstå svampar evolution.

Titta på en youtubefilm där en youtuber förklarar häxringar med hjälp av en studie från vår forskargrupp

Honungsskivlingen – världens största organism är ett underjordiskt mycel!

Andra mycel blir betydligt större och äldre. Den största organismen man känner till på jorden är faktiskt varken en blåval eller ett jätteträd, utan ett svampmycel! (okej, det finns de som utmanar detta påstående med att säga att den största organismen är en alg, men oavsett vilken som är störst så kan svampmycelet bli stort!). Forskarna har hittat ett mycel av honungsskivlingen (Armillaria gallica på latin) i marken i ett skogsområde i USA, i delstaten Oregon och i nationalparken Malheur, som bildar ett sammanhängande nätverk av hyfer som sträcker sig över en yta större än 100 fotbollsplaner och uppskattas att väga drygt 7000 ton. Baserat på dess tillväxthastighet har forskare beräknat att denna svamp är ca 8 000 år gammal – vilket gör den till inte bara den största, utan även en av de äldsta, levande organismerna i världen.

Här kan du se en video om svampen.

Här kan du läsa originalartikeln om Armillaria – The Humongous fungus, i Nature.

Hyferna växer framåt med polariserad tillväxt

De enstaka svamptrådarna (hyferna) är som sagt väldigt tunna, de består bara av en enda cell på bredden. Hur hyferna är uppbyggda varierar mycket mellan olika arter. Men det finns vissa gemensamma egenskaper. De alla växer framåt med polariserad tillväxt. Det är ett unikt sätt att växa, som med några få undantag bara finns i svampars hyfer (undantagen är pollen-tuber och neuroner). Längst fram i hyfen finns något som kallas Spitzenkörper (tyska för ’spetsig kropp’). Tycker du ordet låter kul? Då är du inte ensam, det finns ett rockband med det namnet också (se https://www.youtube.com/watch?v=fjZpukXpMmk). Många svampforskare har vigt sitt liv till att förstå hur svampens polariserade växt går till, och när man åker på svampkonferens finns det alltid särskilda sessioner tillägnade just Spitzenkörpern. Hur ska man förklara den på ett enkelt sätt? Det är svårt, men man skulle kunna säga att Spitzenkörper är en central struktur i svampars hyfer som fungerar som dess tillväxtcentrum. Den består av ett tätt packat nätverk av sekretoriska blåsor (vesiklar), aktin och ribosomer. Denna multicomponent-struktur dirigerar hyfens spetsiga form och styr därigenom tillväxtriktningen.

Vill du veta mer? Läs denna artikel om Spitzenkörper och annat som har med svampens hyfer att göra.

Vissa svampar (de som hör till asko- och basidiomyceterna, se kapitel 5) har också septa som är en vägg (inte helt tättslutande) som avdelar de olika cellerna längs hyfen. Och dessa septa är bra på att reglera vad som ska få transporteras mellan cellerna och vad som inte ska få göra det. I vissa arter, till exempel askomyceten Neurospora crassa, är det närmast fritt flöde av cellkärnor och annat mellan cellerna, medan andra arter har stor koll på vad som finns i varje enstaka cell och inte låter något slinka igenom. Septa är i vilket fall en central struktur för att bestämma vad och när det ska flöda något mellan cellerna.

Hos basidiomyceterna bildas vid varje celldelning också en så kallad sölja. Det är en struktur som svampen använder för att hålla reda på och se till så att det hamnar en kopia av varje kärna i båda cellerna vid celldelning.

Vill du veta mer? Kolla dessa två youtube-videos om när cellmaterial (till exempel cellkärnor) transporteras mellan celler inuti hyfer av sporsäcksvampen Neurospora crassa

Video 1 Video 2

Svampar känner igen sig själv från andra – viktigt för skapandet av ett sammanhängande mycel

Svamparnas hyfer går igenom anastomos (se bilden på svampmycelet ovan). En anastomos är en term som avser en koppling eller förbindelse mellan två rörformiga strukturer, och termen används ofta för att beskriva hur rörformade strukturer i kroppen (såsom blodkärl eller tarmar) kopplas ihop. Det är också ett etablerat begrepp inom mykologin för att beskriva sammansmältningen av två olika hyfer. Anastomos mellan hyfer är fördelaktigt då hyferna med hjälp av anastomosen bygger upp ett nätverk av en individ, som kan transportera ämnen och kommunicera mellan olika delar av den. Men, när en hyf växer i jorden och möter en annan hyf, och de ska till och sammansmälta, hur kan den då veta att det är samma individ? Som för alla levande organismer är det bra att ha koll på vem man är och vem andra runt omkring en är, för att till exempel kunna känna igen patogener. Vi människor har ju vårt immunsystem som gör att vi känner igen en patogen, och det går verkligen inte bara att transplantera organ mellan människor hur lätt som helst. På samma sätt har svampar en välutvecklad förmåga att känna igen sig själv från en annan individ, och baserat på den igenkänningen bestämma om den ska bilda ett stort sammanhängande mycel eller inte.

Grejen är att svamp-hyferna smälter samman med andra hyfer i jorden, och efter att de smält samman, då börjar kollen om det är samma individ eller inte. Det bestäms av ett antal så kallade het-gener, som finns utspridda i arvsmassan. För att systemet ska känna igen två mycel som samma individ krävs att de bär på samma varianter av samtliga het-gener. I naturliga populationer av svamp finns massor med varianter av het-generna, så det är väldigt liten sannolikhet att två mycel bär på samma varianter av ren slump. Därför funkar det att om två hyfer har exakt samma varianter av alla het-gener, då är det som en proxy för att det är samma individ, och en lyckad sammansmältning är ett faktum. Men det räcker med att två hyfer har olika varianter av en endaste het-gen för att en snabb reaktion att stoppa att sammansmältningen sätter igång.

Bild⁵: Schematisk beskrivning av vad som händer när två hyfer (individ A och individ B) möts. De smälter samman (fuserar). Om de har samma genvarianter i sina het-gener kommer hyferna att fortsätta sammansmältningen, och ett gemensamt mycel formas. Men, om det är bara en enda skillnad i en enda het-gen, då pluggar septa igen de fuserade cellerna och de går igenom celldöd. Allt detta går på bara några minuter.

Den reaktion som äger rum när hyfer från två kolonier möts, kan användas i forskningen för att ta reda på utbredningen av en individ, och det var med den här tekniken som man först förstod att honungsskivlingen i Oregon var en enda stor individ. 

Vill du veta mer? Läs denna review-artikel om hur svampar känner igen sig själva.

Konidier 

Det vi i dagligt tal kallar för mögel, är den krusiga, ofta grönfärgade, ytan av svamp som bildas på gammal frukt eller bröd. Mögel är alltså inget vetenskapligt namn på någon struktur eller någon specifik grupp av svampar utan mer en allmän term för att referera till synlig svamp som är krusig på ytan. Om man tittar närmre, tex med lupp eller mikroskop, ser man då ofta massor med små runda eller ovala sporer som mycelet har knoppat av. Dessa kallas konidier. Konidier är asexuella, dvs könlösa, sporer som främst askomyceter (läs om olika svampgrupper i kapitel 5) använder för att föröka sig. Konidier bildas ofta på särskilda hyfer som kallas konidioforer och kan bilda formationer som kvastar, och trots att det kan vara lite äckligt med mögligt bröd eller andra livsmedel, så kan de faktiskt vara supersnygga att titta på i lupp eller mikroskop! Konidierna sprids lätt med vinden eller vatten för att gro till nya mycel. De bildas genom mitos (celldelning) och är därför genetiskt identiska med modersvampen. De gör det möjligt för svampen att snabbt kolonisera nya miljöer och möjliggör en snabb och effektiv förökning under gynnsamma förhållanden utan behov av könlig befruktning. Vi återkommer till olika typer av sporer och sporspridning i kapitel 7.

Jäst

Många svampar lever sina liv som enstaka celler. I fuktiga miljöer hittar man vanligen de runda eller ovala jästcellerna. 

Jäst finns i olika delar av svampriket

Att växa som jästcell är en anpassning för att leva i blöta miljöer med lätt tillgängligt socker, och man hittar ofta jäst i typ den bruna och blöta delen av ett ruttnande äpple, där det är lite blött och sött. Många svamparter lever hela sitt liv som jästceller, och förökar sig genom avknoppning (dvs en jästcell knoppar av en mindre cell som tex bryggerijästen Saccharomyces cerevisiae), eller delning (som släktingen Schizosaccharomyces pombe). Arter som bildar jäst finns även bland basidiomyceterna, och några exempel på jästliknande celler finns också hos zygomyceterna. 

Jäst har utvecklats många gånger – exempel av många på konvergent evolution i svampvärlden

Det är intuitivt att anta att jäst är ett ursprungligt sätt att leva som svamp, eftersom jästceller har en sån enkel uppbyggnad bestående av en endaste cell. Men det är inte fallet! Nu har forskare fastställt att deras föregångare bildade mycel och att den förmågan har “tappats” över evolutionens gång. Det är intressant att förmågan att växa som jäst har utvecklats från mycel-bildande förfäder flera gånger oberoende av varandra under svamparnas evolution. Att leva som jäst är alltså ett (av många) exempel på konvergent evolution i svampvärlden. Konvergent evolution innebär att obesläktade arter utvecklar liknande egenskaper, utseenden eller funktioner oberoende av varandra. Detta sker när de utsätts för samma typ av miljö och därför utvecklar liknande lösningar för att överleva och reproducera sig. Genom att jämföra arvsmassan från  jästbildande arter från olika utvecklingslinjer med deras mycelbildande släktingar har forskarna visat att samma gener (alltså, sådana som inte längre behövs för bildandet av mycel) har tappats flera gånger oberoende av varandra över evolutionen. Här kan man prata konvergens!

Vill du veta mer? Läs den vetenskapliga artikeln om evolutionen av jäst i svampriket.

Jäst har stor betydelse för oss människor

När svampen växer i jästform är den också väldigt praktiskt användbar för människan i industriella applikationer, som att producera metaboliter och enzymer i så kallade cellfabriker. Den mest kända av alla jästsvampar är ju bryggerijästen, Saccharomyces cerevisiae! Den, och andra arter av jäst, har i tusentals år hjälpt människan att producera både öl och bröd. I en process som kallas fermentering, livnär sig jästen på sockerarter från sitt substrat och omvandlar det till etanol, vilket ger dessa drycker deras alkoholhalt, och koldioxid, vilket gör att brödet jäser. Vi människor har domesticerat jäst på samma sätt som vi domesticerat vilda djur att bli boskap och vilda växter att bli grödor: genom att välja ut de stammar som är bäst på att fermentera har vi skapat domesticerad jäst som gör det vi vill att den ska göra på det mest effektiva sättet. Just nu dominerar Saccharomyces cerevisiae ölbryggning, i gott sällskap av S. pastorianus, som används i bryggning av lageröl. Men forskning pågår, till och med här vid Stockholms universitet (!), för att hitta nya stammar och arter av jäst som är bra på att brygga öl – och kanske nya smaker kan utvinnas och nya öl smakas i en pub nära dig? 

Vill du veta mer?

Om forskning på jäststammar för ölproduktion vid Stockholms universitet

TV-inslag om stockholmsforskares jakt på ny jäst

Läs en originalartikel om framtagning av ny jäst.

Saccharomyces cerevisiae är inte bara användbar för att göra öl och bröd, den är också en av de mest flitigt använda modellorganismerna för forskning inom cell- och molekylärbiologi. Det finns otroligt många fördelar med att studera jäst istället för människan, när man vill förstå hur den eukaryota cellen fungerar. Jästcellen är relativt representativ för alla eukaryoter, inklusive oss människor, i hur den fungerar. Men till skillnad från de flesta andra eukaryoter så kan man lätt växa den på labbet, den går att korsa och det är lätt att ta fram avkomman. Man kan också med lätthet studera de gener som uttrycks och studera svampen i mikroskop. En annan viktig aspekt är att, eftersom det är en svamp, behövs inga etiska tillstånd för att manipulera den och utsätta den för försök på labbet. Den har varit en favorit-organism på labb i över 100 år, faktiskt. 1996 presenterades den kompletta arvsmassan (genomet) av Saccharomyces cerevisiae i en vetenskaplig studie publicerad i tidskriften Science, det var den första av alla eukaryoter att bli sekvenserad! Den har ett relativt litet genom, den totala mängden arvsmassa är 12.2 miljoner baser som är organiserade i 16 kromosomer. I denna arvsmassa finns lite över 6000 gener. (Detta att jämföra med människans 3.1 miljarder baser, organiserade i 23 kromosomer och som innehåller 20 000 gener. I människan finns också två uppsättningar kromosomer i varje cell, vilket komplicerar bilden ytterligare). 

Vill du veta mer?

Den klassiska artikeln där S. cerevisiaes arvsmassa presenterades.

En sida om användandet av jäst som modellorganism för att förstå generella biologiska processer.

Dimorfa arter

En del arter av svamp är så kallat dimorfa; som ordet antyder kan de leva i två olika former. De dimorfa svamparna lever delar av sin livscykel som hyfer och mycel, och andra delar som jäst. De växlar mellan de olika formerna baserat på miljöförhållanden, och alternerar alltså mellan dessa olika cellstrukturer. Många svampar som är patogener på djur är dimorfa, och finns som mycel i omgivande miljön, men bildar jästceller när de har tagit sig in i värddjuret och har en fördel av att lätt kunna spridas i cirkulationssystemet. En svamp som tagit sig in cirkulationssystemet kan skapa en så kallad systemisk infektion som är när flera organ i kroppen inflammeras samtidigt. En systemisk infektion är fördelaktig för svampen men är naturligtvis väldigt allvarlig och problematisk för djuret. Många av dessa dimorfa svampar triggas att börja bilda jästceller av olika externa stimuli, tex när omgivande temperatur indikerar att de är inne i sin värd (med andra ord, när temperaturen stiger från omgivande till 37°C). När värden sedan dör, ofta av den systemiska svampinfektionen, så går temperaturen i kroppen ner igen, och då återgår svamparna till att växa som mycel, vilket är en mer effektiv form att växa i när den ska bryta ner den döda kroppen. Hanna arbetade  med en dimorf patogen svamp (Coccidioides immitis) under sin postdoc i Kalifornien, och det var spännande att se hur man lätt kunde lura svampen och inducera en ändring i växtsätt bara genom att ändra temperaturen i inkubatorn i labbet: vid 37° bildade den jästceller och vid 25° hyfer och mycel. Ett tydligt exempel på en evolutionär anpassning! 
Vill du veta mer?

Hemsida med information om dimorfa svampar som patogener.

Artikel om dimorfa svampars epidemiologi.

Zoosporer

Det finns också svampar som bildar enstaka celler, men som inte är jäst. Celler som kan röra sig framåt med hjälp av flageller, de kallas zoosporer.

Bild⁸: En zoospor med en enkel flagell som för cellen framåt i riktningen som den röda pilen visar.

Bland eukaryoter finns det flera typer av zoosporer. I svampriket finner man dem i chytridgruppen (läs om olika svampgrupper i kapitel 5): dessa har en så kallad whiplash-flagell, med en enda flagell som sitter i cellens bakre del. Det finns även andra typer i svampriket, men denna är den vanligaste. Som vi skrev i kapitel 1, så är den nu mest accepterade hypotesen att de första svamparna var encelliga, vattenlevande och hade flagell, och det är i linje med detta man hittar flageller i grenen i svampens utvecklingsträd som är systergrupp till alla andra (att tolka fylogenetiskt träd, se kapitel 1).

Fruktkroppar

Det är när det är dags för sexuell förökning som svamparna bildar så kallade fruktkroppar – precis som träd producerar frukter – och det är fruktkroppar främst från basidiomyceterna som man hittar ovan jord och plockar i svampkorgen på hösten. Fruktkroppen är den mest iögonfallande form som en svamp bildar.  Fruktkroppar kan vara allt från små söta skivlingar till jättestora vita bollar. Du känner säkert igen den knallgula kantarellen och den rödvita flugsvampen. De kan alltså vara allt från delikata till dödligt giftiga. Andra, som tryfflarna, syns inte eftersom de bildas under markens yta, och de producerar aromer som gör dem till de dyraste organismerna på jorden. Produktionen av flyktiga aromer är en anpassning till att bli hittade och spridda  av djur som vildsvin och ekorrar, och det är denna anpassning  vi människor utnyttjar i matlagning! En av de största och snabbast växande fruktkropparna i Sverige är jätteröksvampen – den kan på ett dygn öka sitt omfång i storlek med 48 cm! Största jätteröksvampen i Sverige fann man på Gotland 1997 och den svampen vägde 19 kg. Ett rekord som verkar hålla i sig.

Fruktkropparna bildas av hyfer som hänger samman med mycelet som ofta är under jord. Som du ser ovan i beskrivningen av en häxring, kan många fruktkroppar bildas från ett och samma mycel, detta är viktigt att komma ihåg! En fruktkropp är alltså inte nödvändigtvis en individ av en svamp, som kanske många tror, utan en individ av ett mycel kan forma många fruktkroppar. 

Det är i fruktkropparna som den sexuella förökningen äger rum och de sporer som sprids från fruktkroppen är alltså sexuella sporer (tex basidesporer i basidiomyceter och askosporer i ascomyceter) som också är svampens avkomma  (se kapitel 5 och 7). Mykologerna antar att fruktkroppen har utvecklats hos svamparna som en anpassning för att effektivt sprida sina sporer. Antingen ovan jord, om sporerna sprids med vinden (vi antar att det inte är så effektivt att bilda sporer under jord om de behöver vind för att spridas), eller, som tryfflarna, under jord om de sprids med djur som gräver upp dem. Man kan också ana att formen på fruktkroppen har utvecklats som ett skydd för den sporbildande vävnaden. Sporerna i en hattsvamp produceras till exempel på undersidan av en hatt, där de är som mest skyddade för regn.

Svampar i klassen Agaricomycetes bildar ofta stora köttiga fruktkroppar

De flesta fruktkropparna vi stöter på i skog och mark bildas av svampar som hör till basidiesvampar av klassen Agaricomycetes. Klassen är artrik, den innehåller ungefär 36 000 beskrivna arter. Hit hör kantarellerna (se Kapitel 1), Karl Johan, kremlorna, och musseronerna, alltså de flesta av de arter som vi känner till som goda matsvampar. Men hit hör även de giftiga spindelskivlingarna och flugsvamparna. Här finns stor variation i form och funktion. (Notera dock att anledningen till att klassen är välstuderad och innehåller många beskrivna arter till stor del beror på att de bildar just stora och synliga fruktkroppar, och därmed undersöks lättare än arter som knappt syns med blotta ögat…så man vet inte vad som är hönan eller ägget här…men ändå, vi kan konstatera att här finns massor av variation!).

Man brukar dela in de olika typerna av fruktkroppar i Agaricomycetes i följande morfologier: (Det finns inga vedertagna  termer på svenska, men vi beskriver dem nedan och vi kan använda egna svenska termer under kursen.)

Resupinat, vilket är den enklaste formen av fruktkropp. Det är en platt, skorpliknande fruktkropp man ofta ser på död ved. På svenska kan vi kalla dem “skinnsvampar”.

Clavarioid-coralloid, de är korall-liknande svampar, t ex fingersvampar. På svenska kan vi kalla dem “korall-liknande”.

Pileate – stipitate, de som har hatt och fot. De behöver nog ingen ytterligare beskrivning. Vi kan kalla dem “hattsvampar” på svenska.

Pileate-sessile, de som har hatt men ingen fot. Vi kan kalla dem “konsolformade” på svenska. Tickorna som växer på trädstammar hör hit!

Gasteroid, de som formar sporerna inom sin fruktkropp. Hit hör till exempel röksvampar. Vi kan helt enkelt kalla dem “gasteroida” på svenska.

Genom att göra fylogenetisk analys har forskare fastställt att den skorpliknande formen var den mest ursprungliga i Agaricomycetes evolution, och att från denna form har hattsvampar och de konsolformade svamparna utvecklats många gånger oberoende av varandra; återigen ett exempel på konvergent evolution i svampriket!

Vill du veta mer?

Läs denna vetenskapliga artikel  om olika former av fruktkroppar i Agaricomycetes, se foton på de olika formerna, och hur de kom fram till vilken form som är mest  ursprunglig.

Fruktkroppar hos askomyceterna

Men, de äkta tryfflarna då, och murklorna? De bildar ju också stora fina och, ofta, ätbara fruktkroppar!  Ja, men de hör inte till klassen Agaricomycetes, de hör inte ens till basidiesvamparna – utan till askomyceterna, dvs fylumet Ascomycota. Fruktkropparna i detta fylum är vanligtvis mycket små, man ser dem knappt med blotta ögat, och de stora och fina  tryfflarna och murklorna hör till undantagen. Askomyceternas fruktkroppar är grovt uppdelade i tre olika former:  apothecier (öppna skålar), perithecier (stängda skålar med en liten öppning där sporerna skjuts ut), och cleistothecier (stängda bollar utan direkt öppning).

Bild¹⁰(del avbild från): De tre huvudsakliga formerna av fruktkroppar som finns bland askomyceterna.

Askomyceter som bildar apothecier ser man ibland som små skålar på marken, ofta är de färgglada som den brandgula mönjeskålen på bilden nedan. Den här är dock ett exempel på en sporsäcksvamp som bildar ovanligt stora fruktkroppar. Ett annat exempel på en stor sporsäcksvamp är toppmurklan som också finns på bild nedan, den består av flera apothecier som sitter ihop och bärs upp av en fot som består av mycel.

De askomyceter som bildar perithecier har ofta aktiv utskjutning av sporer, se också kapitel 7. De arter som har kleistothecier sprids med hjälp av omgivningen, till exempel  sitter dessa som svarta små kulor ofta på blad med mjöldagg, de syns knappt med blotta ögat, men om du tar ett blad med mjöldagg och lägger det under luppen finns en stor chans att du kommer se  de svarta små cleistothecierna som myllrar i det vita luddiga mycelet som utgör själva mjöldaggen.

Och så rhizomorfer och sklerotier….

Förutom fruktkroppar och sporer, bildar mycelet även andra strukturer som du kan stöta på i naturen. Om du hittar skosnörelika strängar i marken, kan det vara rhizomorfer du ser – aggregat av myceltrådar (se bild) som hjälper svampen att transportera vatten och näring mellan olika delar av nätverket. Och mycelet kan även bilda hårda sklerotier, av varierande storlek upp till 30 cm, strukturer som kan ligga vilandes i jorden i årtionden och vänta på bättre tider, då de börjar växa igen. 

Svamparna i det fördolda

Med undantag för vissa synliga delar, jobbar dock svamparna huvudsakligen i det fördolda. De är ju inte alltid lätta att se med blotta ögat, men de finns precis överallt! De är lättare att se om du har tillgång till lupp eller mikroskop. Ta till exempel en handfull jord i skogen och titta efter med lupp, så ser du att det myllrar av små tunna, tunna, hyfer som bryter ner och tar upp näringsämnen från jorden. När mykologer har tittat noga i en enda kubikcentimeter jord har den sammanlagda längden hyfer i detta lilla prov uppmätts till hela 1 km eller mer. Eller, sänk ner en död insekt som bete i en damm eller vattenpöl under någon timme, och titta under lupp eller mikroskop vad du får upp: då har du med säkerhet fiskat upp många olika arter av chytridiomyceter, redo att börja bryta ner det döda djuret. Om du tar ett prov från din egen kropp, t ex från huden eller hårbotten, då hittar du med säkerhet en hel flora av svampar som lever där på din döda hud, utan att ställa till besvär! Det kanske inte är helt oväntat att hälen och armbågen utgör särskilt intressanta miljöer för svamparna: forskare har visat att det kan finnas upp till 80 arter svamp på en enda häl. Och varje andetag vi tar är fullt med små, små, luftburna, för de flesta av oss helt ofarliga, svampsporer. Denna gömda diversitet av svamp har svampforskare nu börjat förstå, och här har DNA-tekniken varit helt avgörande. Genom att analysera DNA från miljön har forskare nu behövt omvärdera nästan allt vi trott vi har vetat om svamparna. Se kapitel 6 för mer info om detta!

Bildreferenser

1. Egen bild ↩︎
2. Egen bild ↩︎
3. Armillaria ostoyae.jpg – W.J.Pilsak, CC BY-SA 3.0 http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/, via Wikimedia Commons ↩︎
4. Egen bild ↩︎
5. Egen bild ↩︎
6. Gestocktes Holz.png – LukeTriton, CC BY-SA 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0, via Wikimedia Commons ↩︎
7. Saccharomyces cerevisiae SEM.jpg – Mogana Das Murtey and Patchamuthu Ramasamy, CC BY 3.0 https://creativecommons.org/licenses/by/3.0, via Wikimedia Commons ↩︎
8. Egen bild ↩︎
9. Riesenbovist.jpg, http://de.wikipedia.org/wiki/Bild:Riesenbovist.jpg – This file is licensed under the Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported license. ↩︎
10. Abb3.3 Fungi Ascomcoyta fruiting body apothecium perithecium cleistothecium pseudothecium chasmothecium 2021 (M. Piepenbring).png – Prof. Meike Piepenbring, CC BY-SA 3.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0, via Wikimedia Commons ↩︎
11. Aleuria-aurantia.jpg – Holger Krisp, CC BY 3.0 https://creativecommons.org/licenses/by/3.0, via Wikimedia Commons ↩︎
12. Morchella conica 1 beentree.jpg – Beentree, CC BY-SA 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0, via Wikimedia Commons ↩︎
13. Uncinula tulasnei – powdery mildew – Echter Mehltau 05.jpg – Norbert Nagel, Mörfelden-Walldorf, Germany, CC BY-SA 3.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0, via Wikimedia Commons ↩︎
14. Rhizomorph Armillaria.jpg – Ericsteinert, CC BY-SA 3.0 http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/, via Wikimedia Commons ↩︎
15. Sclerotinia sclerotiorum sclerortia.jpg – Kmcleveland, CC BY 3.0 https://creativecommons.org/licenses/by/3.0, via Wikimedia Commons ↩︎